Är på väg att gå och lägga mig. då kommer pappa och säger, "kom! vi går ut och tittar på stjärnorna tillsammans". börjar garva först för att det lät så kul, och tror såklart att han skämtar. men han ber mig att ta på mig skorna och när vi kommer ut har han ställt upp två stolar. "stäng av mobilen nu så kommer ditt mörkerseende snart". sånt jävla weirdo han är! fattar inte haha. ligger där bakåtlutade och pratar lite om rymden innan det blir för kallt och vi måste gå in.

tänker ofta på hur glad jag är över att ha honom som pappa. så himla speciell och full av konstiga idéer. man kan liksom aldrig veta vad han ska hitta på härnäst. ibland när han ska förklara någonting blir han nästan för flummig, och kan blir irriterad på att han aldrig kommer till saken. men jag är fan likadan själv, vi har helt enkelt svårt att sätta ord på det vi tänker och känner. men det hindrar honom inte från att prata om det ändå, varje dag.

Tack käre far för att du gav mig min spontanitet och min oförutsägbarhet. äpplet föll inte långt från trädet, och det är jag väldans glad för!