Jag och Elin drog till stockholm och bodde på ett fängelse och gick på swedish house mafia. boendet var fett och konserten var fet. men åkandet och hittandet var inte lika fett. tjockiiiiiis. har aldrig haft så ont i kroppen och det har aldrig varit så krångligt att ta sig fram i världen. när vi skulle hem från friends arena var vi så jävla törstiga men det gick inte att hitta vätska någonstans i den där huvudstaden. hur är det möjligt!? när vi efter mycket jämmer hittade en colamaskin, tog den inte in vår tjuga. ville i princip bara gråta. smsköp blev vår räddning och när jag tog ut drickan skrek jag ett segervrål utan dess like, för att sedan spruta cola över hela handen. satt några på sidan som hade garvat under hela vår kamp, inte så konstigt, skulle velat ha den kvarten på film. 

 

något överdrivet detaljerad historia om en ganska oviktig grej. men kom ihåg att aldrig ge upp no matter what!

tillbaka till svenska husmaffian: WWOOOOOOOOOOOOOOOOOOOHHHHHOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

 

firade min käre Joel på lördagen, aldrig haft sånt flyt med presenter måste jag säga, mycket nöjd. slutade som chaffis till green man vilket jag kanske ångrade sen, nykter och obekväm är sällan roligt. men så länge den andre hälften hade kul så var jag glad. (det där säger man bara för att leka världens bästa flickvän, hade varit roligare att supa med honom!)