Första dagen i New Orleans gick vi vilse och frågade en tjej om vägen. Hon och hennes pojkvän var skitroliga, fast dyngraka, så jag började prata med en ensam kille bredvid som heter Jake. Han sa att hans band skulle spela nästa dag och att vi var inbjudna, det var det bandet jag skrev om förut. För dom som undrar heter dom "Adam Case".

På spelningen träffade vi deras kompis Edmund, kanske den gladaste killen jag träffat. Han sa att vi skulle komma på hans födelsedagsfest dagen efter, någon slags kräftskiva fattade vi det som. Fick en adress igen och gick vidare. 

Vi hade inga planer sista kvällen, så vi började röra oss dit. Det blev spårvagn till en början! Hur mysigt som helst, men kanske inte det smidigaste sättet. Efter det fick vi gå, och utan internet fick vi fråga oss fram. Som tur är finns det snälla människor med gps. Gatan blev bara mer och mer öde och vi började ångra oss. Fattade ju ingenting och alla vi pratat med här har varnat oss för tomma gator. Till slut hörde vi deras musik och det var en sådan sjuk lättnad!

Det tog ca en timme för oss att ta oss dit så vi var inte precis tidiga. Edmund såg helt chockad ut när vi gled in på hans tomt, trodde säkert inte att vi skulle komma. Han stod och kokade flera kilo kräftor i ett bad tillsammans med majs, ananas, svamp mm. Det låg till och med kalkonnackar där i...? När det var klart stod alla runt ett bord och käkade allt med händerna, såklart var det jättestarkt. Amerikanerna gillar att gråta när dom äter! Och förresten, att alla dricker från ölkaggar i röda muggar är inte en myt, precis så var det. 

Levi, Jake och Adam.

Om ni kunde förstå hur gott det där var!